WeimarTyskland, kreativitet, löften och katastrof

November 1918 hade 13 millioner tyskar deltagit i det första världskriget, fortfarande fanns vid freden 8 millioner av dem i uniform. De som vände hem som helt andra män än de en gång varit då de marscherade ut till kriget. Efter kriget hade Tyskland 2 miljoner döda och 4,2 miljoner skadade.  Många av dem var desillusionerade och avvisande inför den nationalistiska retorik som en gång sänt dem till slagfälten. De kom hem till livsmedelsransonering, till en mer eller mindre svältande civilbefolkning.

I slutet av oktober 1918 medan fredsförhandlingar pågick, fick den tyska flottan som mestadels legat still i Kiel, order att ge sig ut för ett sista stort slag. Matroserna som behandlats mycket illa av sina befäl gjorde myteri, vilket spred sig i form av en revolution i Kiel, delvis inspirerad av den revolution som skett året innan i Ryssland. De revolterande matroserna och Kielborna hade bland annat kravet att kejsaren skulle avgå och att kriget skulle avslutas. Samtidigt bildas det på massmöten råd  bestående av matroser, arbetare och konstnärer. Via järnbanorna spreds revolutionen från Kiel till Hamburg, Bremen och ända till Berlin och München. Överallt valdes råd, som alla krävde Kaiserns avgång. Den 9 november överlät prins Max sitt kanslerskap till den socialdemokratiske Philipp Schneideman, som därefter utropade den tyska republiken. Samtidigt utropade socialisten Karl Leibknecht en socialistisk republik.

I rörelsen somdet avskaffa det tyska kejsardömet fanns en förhoppning att detta skulle bidra till att villkoren i de pågående fredsförhandlingarna skulle bli gynnsammare för Tyskland, något som den amerikanske presidenten Wilson ställt i utsikt. Den nytillträdda tyska regeringen agerade snabbt för att få en fred till stånd, man accepterade de amerikanska villkoren för fred, man utrymde ockuperat område, demobiliserade, och ogiltigförklarade det för Tyskland förmånliga fredsavtalet med Ryssland som upprättats tidigare.

Den 11 november 1918 undertecknade representanter från den nya regeringen, som bestod av socialdemokratiska och katolska partier, fredsavtalet. Ingen högre officer deltog i fredsförhandlingarna eller skrev under fredsavtalet. Genom att på det sättet vägra ta ansvaret för tidigare handlande kunde militären hävda att Tyskland förråtts på den militära segern av förrädare på hemmaplan. Dolkstöts legenden började odlas i nationalistiska kretsar redan dagarna efter fredsslutet. Fredsvillkoren blev mycket svårare än någon i den tyska delegationen hade hoppats på eller räknat med.

I den tyska revolutionen fans dels de som ville bygga vidare på de råd (på ryska ”sovjeter”) som bildats, bland annat företrädda av Karl Leibknecht, dels fanns det socialdemokrater som menade att det rådsstyre som bildats i Ryssland ännu inte givit något annat än hunger och försämrade förhållanden, varför inte var tid för socialismen ännu. Vid soldat och arbetarrådens kongress i december 1918 avgick socialdemokraterna med segern, man beslöt försöka verka i samhället via parlamentarismen i den nya republiken. I januari försökte det radikala arbetare och kommunistpartiet göra en väpnad revolutionen i Berlin något som misslyckades och bidrog till att marginalisera den yttersta vänstern. I sambandet med den misslyckade revolten mördades Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg, mord som tillskrevs högerrörelser. Den tyska försvarsmakten fick enligt Versaillesfördraget inte bestå av fler än 100 000 man, men till den reguljära armen knöts band till olika frikårer, flera av dessa ledda av officerare från kriget, ofta beväpnade med vapen från armens förråd. Inom försvarsmakten och inom de högerinriktade frikårerna fanns en djupt rotad misstro mot republiken, man avvaktade tiden for att når tiden var inne överväga ett mer autoritärt alternativ till demokratin.

I de val som hölls 1919, de första helt demokratiska, fick socialdemokraterna 163 platser av 421 och bildade regering det liberala partiet och det katolska Zentrum, dessa partier blev senare kända som Weimarkoalitionen. I Weimar, som kan anses symbolisera den klasiska och humanistiska tyska kulturen stadfästes i augusti 1919 den nya tyska konstitutionen som garanterade grundläggande fri och rättigheter, Tyskland återupprättades som en federal stat.

Vid fredsförhandlingarna i Versailles lade segrarmakten fram mycket hårda krav för ett fredsavtal, dels långtgående landavträdelser i öst som väst, ett skuldbeläggande av Tyskland som den nation och därmed den nation som var ersättningsskyldig till segrarmakterna för uppkomna skador, samt starka begränsningar vad avsåg egen krigsmakt. Segrarmakterna gav Tyskland 5 dagar att acceptera annars skulle kriget återupptas. Avtalet skrevs under den 28 juni 1919.

De omvälvningar kriget hade fört med sig innebar att många gamla konventioner och tabun blivit åsidosatta. Många kvinnor hade gått ut i förvärvsarbete, trots många gånger usla arbetsförhållanden hade även detta inneburit en större självständighet än tidigare. Som en följd av krigets meningslösa våld och dess konsekvenser hade många sociala och kulturella konventioner krossats. Dels fanns det en vilja att beskriva krigets destruktivitet, dels en önskan om att beskriva livet i dess mångfald, sex, skönhet och kärlek. Kriget hade dragit undan grunden för den gamla auktoritetstron och respekten för överhet. Detta hade en enormt vitaliserande effekt på kulturen. Thomas Mann, Berthold Brecht, Kurt Weil, Fritz Lang, Marlene Dietrich och Martin Heidegger är alla sprungna ur Weimarrepubliken.  Mann kommer i romanen Bergtagen fram till att det inte finns någon väg tillbaka till förkrigstidens idyll, Brecht och Weil hade 1928 premiär med 12 skillingsoperan, en kreativ frukt av deras samarbete. Året innan hade de presenterat sångcykeln Mahagonny. Den nazistiska tidningen kallade 12 skillingsoperan för -En stinkande dypöl, den konservativa pressen kallade stycket -En litterär nekrofili, de kommunistiska tidningarna var vilsna eftersom där saknades –Spår av social eller politisk satir, men publiken älskade stycket.

1925 introducerade firma Leitz kameran Leica, något som för all framtid kom att förändra fotografin och befria fotokonsten från ateljéerna. Kameran var kompakt och ett tekniskt underverk, den kunde få plats i en ficka hade ypperlig optik och laddades med 35 mm rullfilm. Genom Leican så blev det möjligt att fotografiskt dokumentera skeenden, något som tidningar och andra media från den tiden och framåt vant oss vid.

Under Weimarrepubliken så hade den tyska filmkonsten sin storhetstid. Film spelar på känslor som skräck, kärlek eller spänning allra helst allt på en gång och är därför en optimal verklighetsflykt.  Filmer som Nosferatu, M, Dr Mabuses testamente, Metropolis och Der blaue Engel, är exempel på lysande filmkonst från den tiden. DEFA studios i Berlin räknades som jämställda med sina kollegor i Hollywood.

Weimarrepubliken gjorde stora demokratiska utfästelser men stötte på stora hinder som till slut skulle komma att ända den. Inget annat land hade under mellankrigsårens första del så omfattande yttrande och pressfrihet. Versailles freden kom att skugga Tysklands politiska skeenden, där fanns exempelvis krigsskadeståndet. Direkt efter kriget återhämtade sig den tyska ekonomin relativt snabbt, tyska exportprodukter var billiga utomlands på grund av den svaga tyska valutan, företagen gick med på löneökningar samtidigt som valutans värde hela tiden försämrades.

1921 fastställdes det tyska krigsskadeståndet till 132 miljoner guldmark. Detta ledde till stigande priser och krav på lönekompensation, till slut hamnade man 1922 i en situation med hyperinflation. Företagen led brist på likviditet varför Riksbanken försökte åtgärda detta genom att öka penningmängden. Staten hade varken guldreserver, eller inkomster från produktionen men de hade sedelpressar. Hyperinflationen ledde till starka sociala påfrestningar. Affärer plundrades, statsbor gav sig ut på landsbygden för att stjäla mat. De som hade sparat såg värdet av sina besparingar bli värdelösa. De tillgångar en medelklass hunnit skaffa sig försvann, men följden att de sociala skikten försvann i det gemensamma eländet. För många blev det ett trauma som skulle få konsekvenser längre fram.

Politiskt förblev Tyskland splittrat, inget parti kom att få egen majoritet i parlamentet. Parlamentet kom att ledas av först en vänster- center regering, sedan från 1924 till 1929 av en center –högerregering för att slutligen fram till 1933 ledas av den autoritära högern. Det största av högerpartierna var DNVP Deutschnationale Volkspartei, partiet önskade en politisk och försoning mellan nationerna men ansåg en sådan omöjlig så länge det tyska folkets ära kränks.  Det fanns under 1920 talet över 200 paramilitära grupper, flera av dem var kommunistiska, några få socialdemokratiska eller liberala något enstaka judiska men de allra flesta var högernationalistiska. De skolades in i en ny ickeparlamentarisk politisk kultur som var stridslysten.

1923 infördes en ny valuta Renten mark vars värde vilade på Tysklands industriella och agrara tillgångar. Därigenom fick man stopp på inflationen, man minskade antalet statsanställda med en fjärdedel, man skar ned i välfärdssystemen, arbetsdagar på 12 timmar inom industrin återinfördes. En ny konferens om krigsskadestånd medgav längre tid för Tyskland att avbetala krigsskulden.

För de som ogillade Weimarrepubliken var krigsskadeståndet att effektivt retoriskt vapen som användes vid kritik av Weimarrepubliken. För en medelklass som sett sina tillgångar och sin sociala ställning försvinna var kritiken från höger mot Weimarrepubliken effektiv. Under den hårda stabiliseringspolitiken åren efter hyperinflationen förlorade även republiken mycket av sitt stöd hos arbetareklassen.

Stabiliseringspolitiken var trots allt framgångsrik, man fick fem goda år fram till 1929 med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och förbättrade levnadsförhållanden. Under en period medförde Weimarrepubliken ett visst mått av stabilitet och ekonomiska framsteg, människor började sakta få bättre levnadsvillkor. Vid valet 1928 stärktes centern och socialdemokraterna tog åter plats i en centerledd regering. Sedan kom Börskraschen.

Depressionen som inleddes med börskraschen i New York i oktober 1929 fick stora återverkningar i Europa. Amerikanska banker som givit Tyskland lån, krävde tillbaka sina lån med en akut likviditetskris som följd. När depressionen var som djupast 1932 var tredje tysk utan arbete, produktionen minskade, företagen avskedade och statens skatteinkomster minskade så till den grad att staten inte kunde låna på kapitalmarknaden. Eftersom man med katastrofalt resultat provat lösa föregående kris med sedelpressar försökte man denna gång spara sig ur krisen. Staten skar i alla utgifter, företagen sänkte löner, när man så nådde botten skulle investeringarna komma på nytt, var det tänkt. . Den ekonomiska krisen ledde till en legitimitets kris för det politiska systemet. Den center- socialdemokratiska regeringen föll på en kris om finansieringen av systemet för arbetslöshetsersättning som kollapsat.

Den avgångna regeringen ersattes av en center- högerregering som visade sig bli helt handlingsoförmögen på grund av starka inre motsättningar. Därför avsattes regeringen av presidenten Hindenburg, som sedan ledde Tyskland i praktiken som en presidentdiktatur. Den diktaturen hade kommit till stånd på grund av de politiska partiernas beslutsoförmåga. I syfte att försöka få ekonomin i ordning beslutades om omfattande nedskärningar i välfärdssystemen samt lönesänkningar för offentliganställda. Eftersom det inte gick att samla en politisk majoritet kring en sådan politik utsåg presidenten Hindenburg Heinrich Bruning från Zentrum till Kansler, med rätt att styra genom dekret. Ekonomisk depression, politisk fragmentering och handlingsförlamning ödelade det tyska folkets tilltro till parlamentarismen och till Weimarrepubliken.

Inom den yttersta högern fann en djupt rotad misstro mot Weimarrepubliken, från denna extremhöger bildades hundratals organisationer som var genuint oförutsägbara. Den traditionella konservativa elit som drömde sig tillbaka till det disciplinerade och autoritära Tyskland, såg i grunden ned på dessa våldsinriktade organisationer, men fann deras metoder att kommunicera till människor intressanta. Där odlades en tro på en särskilt tysk anda som var blodsbunden till det rena tyska folket. Dessa hade en rad fiender bland annat främmande element, främst judar och polacker som exploaterade och förstörde det tyska folkets rasmässiga renhet. Dessa människor hade genom en dolkstöt förrått Tyskland på segern i kriget och därigenom påtvingat Tyskland republiken, krigsskadeståndet och vanära. Vad som behövdes var därför ett nytt rike (tredje riket) och en stark ledare som kunde förkroppsliga det tyska folkets själ och som kunde bekämpa republikens lastbara och degenererade människor. Tack vare de upprepade kriserna fick de sortens retorik fäste bland många människor. Innan depressionen var det nazistiska partiet litet men byggde under åren under depressionen upp bilden av Hitler som den oomstridde ledaren. Man lyckades rekrytera medlemmar från all samhällsgrupper, med lägre medelklass som dominerade.

Bruning avsattes 1932 av Hindenburg då han ville förbjuda nazisternas stormtrupper att marschera på gatorna och ersattes av Franz von Papen, som utlyste nyval 1932, i vilket nazisterna fick 37% av rösterna. Hindenburg vägrade utse Hitler till kansler trots att han var ledare för parlamentets största parti. Von Papen fortsatte ytterligare ett år som kansler och utlyste åter nyval 1933, då minskade stödet för nazisterna till 33,1%, men efter en del förhandlingar utsåg den gången Hindenburg Adolf Hitler till kansler, helt enligt Weimarrepublikens konstitution, därmed upphörde WeimarTyskland.

Nazisternas maktövertagande som var möjligt genom att de släpptes fram av en höger som trodde sig kunna kontrollera dem lede till att alla Weimarrepublikens framsteg eliminerades, den nyskapande kultur som växt fram förbjöds. I stället växte en stat fram som vilade på en förment rastillhörighet, som kom att leda till en fullständig katastrof. Skillnaderna i Dagens Europa mot Weimar Tyskland är stora. I dag ser vi tillbaka på över 50 års fred. Där finns dock några beröringspunkter. Vi har även idag en allvarlig ekonomisk kris, en kris som kommer att medföra försämrade förhållanden och otrygghet för många. Det historien lärt oss är att lösningen till våra problem idag inte ligger i rörelser som förespråkar nationell samling kring den egna ”rätta rasen” eller den rätta kulturen och religionen. Lösningen ligger inte i att stigmatisera utsatta grupper. De nationella grupperna har inga lösningar, de har bara katastrofer i bagaget, nu som då.